Nr. 60 - 15e september
Idag för ett år sedan minns jag att jag varr hos läkaren Maria och beskrev hur jag mådde. Hon sjukskrev mig och jag åkte sedan till jobbet för att berätta detta.
Jag minns paniken i bröstet och huvudet som blev allt starkare ju närmre jag kom jobbet. När jag satte nyckeln i dörren kom tårarna och fyllde mina ögon. Jag mötte någon kollega som ifrågasatte min närvaro. Jag hade ju sjukanmält mig för dagen. Jag kunde ju inte komma dit då...
Jag satte mig med min chef och berättade situationen. Jag grät och grät.
Idag kan jag inte förstå hur det senaste året har varit. Hur det kan ha gått så fort.
Av årets tolv månader har jag bott själv i den här lägenheten i nio månader. Jag har ätit antidepressiv medicin i två veckor kortare än min tid i lägenheten i Södertälje. Jag har provat att gå tillbaka till arbetet på 50% vid två tillfällen men blivit helt nedslagen av mitt psyke. Två månader bodde jag på Danderyds sjukhus. Jag träffade fantastiska personer som hjälpte mig upp på fötter. De fick även upp mungiporna flera gånger och tillslut skrattade vi ihop.
Tack alla som varit ett stöd. Som har fått mig på andra tankar. Tagit med mig på diverse tillställningar. Hälsat på mig i lägenheten och på sjukhuset. Som smsat, chattat och pratat med mig. I tid och otid. Som fick mig in på rätt spår. Som hjälpte mig att ta mig till läkarna. Till Sankt Görans psykakut.
Tack! Jag är otroligt tacksam och glad att ni finns och ställer upp. Det är för er jag vill bevisa att det var värt det. Att det lönar sig att finnas till. Att jag ska fortsätta leva för er.
Alla ni, ni är så fantastiska! Jag älskar er verkligen. <3
Tack!
Nu börjar nästa år och det ska bli så annorlunda och bra!
