Trappa ner
För ett tag sedan bestämde jag mig för att börja trappa ner med mina mediciner.
Jag har minskat dosen sedan i somras på den antiepileptiska jag tagit i snart ett år. Varför ska jag som inte har epilepsi äta det nu?
Den sattes in på sjukhuset och nu har jag varit utan den i drygt två veckor. Det är så skönt!
Men så är det ju de antidepressiva kvar...
150 mg Voxra.
150 mg Sertralin.
För att göra det så smärtfritt som möjligt har jag börjat att dela på 50 mg-tabletten.
Så får jag senare ta bort ytterligare 25 mg har jag tänkt.
Att sluta tvärt är inget jag vill uppleva.
Att avsluta ett beroende är, oavsett vad för beroende, svårt för kroppen.
Slutar du med socker får du huvudvärk och blir gnällig.
Kaffe påverkar också huvudet mycket. Och det är vad vi kallar mat.
Förstå då hur det blir när en substans som är kemiskt framtagen ska ur systemet.
"Det är depressionen som kommer tillbaka!"
När kroppen töms och intaget av SSRI sänks så har hjärnan vant sig vid att få hämmande preparat som gör att vi inte känner känslor alls. Varken glädje eller sorg. Eller något annat.
Så när hämmaren försvinner så blir det liksom som att börja gå för första gången igen. Hjärnan förstår inte vad den ska göra med alla signaler som skickas runt och vi får känslomässigt kaos i skallen. Det är det läkare och läkemedelsföretag menar är depressionen som gör. Men vi får egentligen en avtändning. Som vilken drogberoende som helst.
Men det är nödvändigt att låta tiden gå och hjärnan behöver få sin träningsperiod så vi kan förstå att vi är glada och ledsna igen.
Det kan ta månader.
Så, nu alla kära närstående, kollegor och alla som känner någon som försöker trappa ner på mediciner, låt det svänga. För det kommer bli en, ytterligare en, jobbig resa!
Det är ju inte konstigt att vi annorlunda när mediciner sätts in. Vi blir annorlunda även när den ska ur kroppen.
Det är ju gift!
