livetefterpsyket.blogg.se

Ett år.

 

Ett år sedan jag bestämde mig för att på riktigt söka hjälp.

 

Att åka till S:t Görans sjukhus. Till akuten. Psykakuten. Där jag inte visste vad jag skulle säga. Hur skulle de ta emot mig?

Var jag bara töntig som åkte dit och behövde jag det verkligen?

 

Ja, det var i sista stund som min älskade vän skrev till mig att jag behövde det. Jag åkte tåget mot Stockholm. Mötte upp henne utanför jobbet och hand i hand åkte vi mot Stadshagen och sjukhuset. 

 

När jag satt på tåget mådde jag inte alls bra. En del pendlare och jag. Jag satt med hörlurarna långt in i öronen. Ögonen stängda. Stressen svämmade över inom mig och jag var nära till gråt och panik men ändå var jag lugn. 

 

När vi klev in på akuten så kände jag mig vilsen. Det var som ett väntrum och en entré på samma gång. Människor satt på bänkarna längs väggarna. Vi satt rakt mot dörren där de tog emot de vårdsökande. Varje gång dörren öppnades kändes en kramp i magen. Skulle de ropa efter mig? Och när de väl gjorde det och jag skulle resa mig från bänken jag tryggt satt på brevid min vän och gå in där bakom den annars låsta dörren, vad skulle hända då?

 

En skötare som hade på sig en blå väst frågade mig olika saker om hur jag mådde. 

 

Tillbaka i väntrummet.

 

Inkallad igen och nu pratade jag med en läkare i vit rock. Hon frågade vad de kunde göra för mig. Om jag ville åka hem. 

 

Jag sa att jag absolut inte ville vara hemma ensam. Att jag ville läggas in.

Hon sa att då ska jag vara beredd på att vara inlåst. Att jag fick följa med skötare om jag skulle utanför avdelningen. Att många kände sig inlåsta och inte ville ha det så. Det var precis så jag ville ha det.

 

Jag fick ta farväl av min starka vän som suttit med mig på den där hårda träbänken i några timmar den där måndagskvällen. Och sedan satt jag på en inplastad sjukhussäng i nästan två timmar själv och väntade på att få åka till Danderyd där de skulle ta emot mig. 

 

När jag satt och väntade insåg jag det som skulle skapa ännu en klump i min mage. Det är Samtrans, företaget jag var anställd på som skulle köra mig till Danderyd. Jag kommer att åka med en av våra stora vita bilar. Mina kollegor kommer att få fakturan med mitt namn på. 

 

När han sen kom gick det lätt. Jag satte mig i bilen och inom fem minuter hade vi konstaterat att vi var kollegor och har pratat i telefon flera gånger. Han höll mig lugn och trygg och berättade att i sätet jag satt har alla typer av människor suttit. Poliser, advokater, läkare och kända som okända människor. Alla kan hamna där jag befann mig. Det var på något sätt väldigt skönt att höra. 

På Danderyd följde han mig vant till avdelningen.Vi ringde på och en skötare kom och mötte mig. Klockan var mycket. Säkert elva. Nattpersonalen bestående av tre lugna individer skulle alltså ta hand om mig de närmsta timmarna. 

 

Men innan jag fick komma in på avdelning 140 så behövde jag klä av mig helt och ta på mig sjukhusets kläder då det fanns vägglöss på sjukhusen inom psykiatrin i Stockholm. Så när jag står där skör och rädd för vad som ska hända med mig så klär jag av mig samtliga plagg och får på mig kläder som har one size fits all. Strumpor som går till knäna. Underbyxor som jag nästan kan dra upp i armhålan och en nattskjorta med knappar framtill som glipade på grund av dålig passform och välanvänt tyg.

 

De sa att jag innan jag fick lägga mig och sova skulle träffa en läkare som skulle göra en temporär bedömning på mig. Det var jourläkaren som hade hand om flera avdelningar under natten som skulle komma till mig. Det tog säkert två timmar. Jag satt i en hård och obekväm fåtölj i mörkret. Tillslut kom hon, lockigt hår och vit rock. 

Hon sa ganska fort att det var bra att jag var där.

Tanken som direkt kom i mitt huvud var "Jaha, är jag SÅ dålig!?"

 

Hon sa att jag bara fick lämna avdelningen i sällskap av personalen. Och att läkaren som skulle ansvara för mig när jag vsar inskriven skulle göra en djupare bedömning kommande dag. 

Att sova var ju inte det lättaste. Ensam. Känner ingen. En kvinna i sängen intill snarkade. En skiljevägg som delade oss. Personalen som jag skulle träffa på morgonen, vilka var dem?

Vilka var de andra på avdelningen? 

Slickade de på väggarna? Gick de och pratade med sig själva? Var det många inlagda, gamla, unga?

Frågor och tankar flög runt i mitt huvud. 

 

Klockan sex på morgonen vaknade jag första dagen på Danderyd. Smög mig ut på avdelningen. Ut i allrummet där jag några timmar tidigare suttit och väntat i mörkret. Någon skötare hälsade på mig. 

Sen minns jag inte så mycket från den förmiddagen. Jag hade nog samtal med någon skötare och min läkare. Alla var snälla och lugna. Ställde tusen frågor. Kändes det som. 

 

Vid lunch minns jag att jag gick och hämtade mat när de andra på avdelningen resan satt och åt. Var skulle jag sätta mig? Vilka kunde tänkas bita mig? Vem skulle skrika helt plötsligt? Hur galna var dem? Och TRE rullatorer?!  Kan gamla människor också må dåligt? Självklart.

 

Jag satte mig vid ett bord där det satt några personer. Bland annat en ung tjej med stort mörkt hår som direkt sken upp och frågade om hon inte kände mig?

Va?

 

Nej, jag påminde bara om någon hon kände. Men det gav mig hopp. En vänlig själ som inte verkade vara helt galen hade tagit sörsta steget och hälsat på mig. Det gjorde allt mycket lättare.

 

Hon skulle bli min vän inne på avdelning 140. Hon skulle finnas vid min sida den närmsta tiden och vi skulle ha otroligt kul ihop. Jag visste det bara inte än.