livetefterpsyket.blogg.se

Fredag, sol och värme. 

 

Jag minns att jag vaknade med ett leende som fastklistrat på ansiktet. "Idag skulle jag få åka hem!"

 

Avslutande på avdelningen. Preppa dosetten med alla mediciner. Packa alla mina saker som fått mig att inte känna mig allt för inlåst och sjuk på avdelningen. En sista gång äta lunch med de andra på avdelning 140. 

Säga hej då till alla underbara skötare och min fantastiska läkare.

 

 

Jag tog tunnelbanan från Danderyd där jag mötte en vän som jag fick sällskap av första biten. Men sen var det "ensam är stark!" som gällde. Tåget från centralen i solen mot Södertälje och min tomma lägenhet som jag skulle få flytta tillbaka till. 

 

jag gick med min papperskasse och väska i solen. Stolt. Otroligt stolt att jag faktiskt var så pass frisk att jag nu skulle klara mig på utsidan, själv. Inga skötare som dagligen såg till att jag tog mina mediciner. Åt min mat och skötte sömnen. 

 

Allt ansvar låg på mig och jag var lite nervös, positivt nervös, för hur det skulle gå första tiden. 

 

Jag ville fira med Champagne och musik i solen. Men fick nöja mig med glädjen att äntligen, äntligen efter 60 dagar var jag hemma!

 

 

 

 

Idag, 8/5 2016.

 

Söndag, sol och värme. 

 

Jag har den senaste veckan haft otroligt många spöken som lekt med mitt psyke. Som att jag var nervös igen. 

Men jag är mer än orolig. Jag är stolt och glad!

 

Solt för att jag nu levt ett år på utsidan av alla sjukhus i hela världen!

 

Stolt över att jag inte bara klarat av att leva själv i min lägenhet utan också för att jag tagit mig tillbaka till att arbeta. Till och med 100%! Och på samma arbetsplats som jag för ett och ett halvt år sedan krashade in i en murad vägg. I höstas sa jag "Aldrig mer Samtrans. Aldrig mer ska jag arbeta där!"

 

18/4 var min sista dag som sjukskriven. 

 

Jag hade tagit mig från heltid sjukskriven till heltid arbetande. På mindre än ett år!

Det är inte illa pinkat!

 

 

 

Dock har de där spökena satt snurr på mina tankar om hur jag mår, vad jag jobbar med och vad jag bör jobba med. Om jag bor på rätt ställe. Lever på rätt sätt. Allt har fått sig en funderare. 

Jag har många gånger suttit med tårkanaler redo att tömmas. Känslorna har suttit på utsidan nästan så synliga att de kunnat tas på.

 

Men jag mår ju bra. Tillräckligt för att verkligen se en framtid. Alla gånger jag sett det tidigare under den här perioden av upp och ned och hit och dit har jag nog inte riktigt varit där. 

Jag tror att jag har en bit kvar. Men det har väl alla? Ingen har ju tagit sig till sin spets av sig själv. Och det kan ju ändå aldrig bevisas. Vi kan alla alltid förbättra oss. Utvecklas.

 

 

Men har det gått för fort? Jag har arbetat 75% sedan början av året och verkligen tagit tiden som gått till att stärka mig själv på flera plan. Men är jag verkligen redo att sitta alla timmar på en arbetsplats jag både älskat och hatat?

 

Den gånga veckan har jag enbart jobbat en dag, inte ens den jobbade jag fullt ut. 

Kommer jag gå tillbaka, backa, till att vara sjukskriven igen? Det känns som ett steg bakåt. Som att jag inte borde vara så där stolt. 

Känslorna jag har är tveksamma och bakåtsträvande. Men kunskapen säger att jag är så jävla bra. För att jag i förväg känner att jag behöver trappa ner, vara hemma eller umgås med de som betyder mest av allt. 

Idag kan jag känna symptom. Signaler som kroppen sänder till mig för att jag ska ta det lugnare, andas och vila. 

 

Samtidigt som jag lärt mig att tyda alla signaler och faktiskt har bättrat mig rejält med att ta hand om mig och lyssna på kroppen så känner jag att det är en förlust att jag behöver stanna hemma från nöjen, arbete och andra saker. För att jag inte klarar av att delta. 

Så det är som att kroppen meddelar huvudet och medvetandet att jag bör ta det lugnt. 

Huvudet har lärt sig att tyda meddelandet.

Men samtidigt så har huvudet redan fyllts av tankar om att det är synd att jag får de där meddelandena. Att de inte borde skickas från första början. 

Så allt bara krockar och ställer till det för mig. 

 

 

Nu kommer det vara en tid med tankar och meddelanden. Och så får det vara. Mitt förnuft får inse att det är såhär det ska vara att leva. Signaler och meddelanden i kroppen som ska hjälpa mig att leva. Leva och må så bra som möjligt. 

Det tar energi att behöva agera från två sidor. Det är som om jag är två boxare i en ring. Knock out och resa sig och vara både den röda och den blå fightern. 

Och dommaren då... Ja, det är nog resultaten. Vad jag kan se i efterhand, bedömma hur jag lyckats. Ifall jag hade bra fotarbete och lyckades undvika en rak höger från stressen. Backa innan ångesten knockar mig till golvet. 

 

Jag borde nog byta sport. Jag borde vara en prima ballerina istället. Dansa fram utan motstånd och få allt att verka enkelt. Även om det är mycket arbete och träning bakom de lätta stegen och piruetterna.